Jomenvisst, nu ska vi skriva lite om våra virriga tankar när vi egentligen ska göra en broschyr om Sundsvall på engelskan. Och inte kan man stava heller, skrev "egneslka" tre gånger innan jag fick till "engelska".

Känner för att ta upp konceptet med "normalitet" idag. Att vara normal, göra normala saker, och bli accepterad av alla andra normala människor. Är detta meningen med livet? Att vi alla ska bli som robotar, som ser likadana ut, tycker samma sak och slavar dag ut och dag in med samma jävla skit till arbete, för att sedan gå i pension och leva på en slant du får av staten. De pengarna ska du lägga på bridge, golf, och annat roligt.

Eller?



Den där bilden är skrämmande on-point.

[Fortsättning av blogginlägg, detta skrivs dagen efter]

Många får idag lära sig att det inte är värt att följa sina drömmar, tänka själv och göra som man vill. Där kan man dra paraleller till det jag snackat om i tidigare inlägg - skillnaden mellan att leva och vara vid liv. Skrämmande många verkar idag vara väldigt dedikerade till att assimilera oliktänkande till normen, få dem att bli som alla andra. Bli en del av den stora massan. För man vill ju inte skämmas för att man blir sedd tillsammans med nån som är annorlunda. Eller hur?

Den Orwellianska mardrömmen gör sig påmind.