Då möts vi återigen, här i det enorma nätverkets villovägar, på en plats där ingenting är vad det verkar. Här möts vi återigen, min vän, i förvirringens och trötthetens tecken. Sömnlösheten hjälper oss att skapa, men vi behöver vilan för att tillfriskna. Vi är sjuka, förkylda, och våra lungor gör ont när vi andas. Återigen.

Jag är trött, yr och förvirrad, men kan inte sova, så därför har jag spenderat en stund med att skapa. En bild, en text, två verk som utan vidare provokation kröp ut ur fingrarna, och blev till något som nog kan kallas konst (beroende på hur man definierar det).

Jag är egentligen ingen diktare, men jag har mina stunder antar jag. Oftast blir det dock bara nonsens, som nu. Dessa ord är trötthetens verk, och jag tänkte inte när jag skrev. De bara dök upp på pappret allteftersom. Enjoy.

Vansinnets frihet
Viskat av en barnaröst
Jag vet inte vad
Jag ska ta mig till
Jag älskar
Jag hatar
Ljus och mörker
I gryningsdisets gråzoner
Att tro på befrielse
Ett av som stryks av brisen
Eller att fritt tro
På vad som känns rätt
Kärleken gråter
Tårar av hjärteblod
Som färgar friheten röd
I världens galenskaps hav
Vi lever och andas
Blott endast i djupets mörka dunkel
En tunn hinna av grådisiga visioner
Syner av verkligheten
Skiljer oss från livet
I vår varma viloplats
Verkligheten har gått sönder
Kan någon laga den?
En spricka i alltet
Och allt tar slut


Nej, detta är inte vackert, det är inte sammanhängande, och det har inte med något att göra. Som sagt, det bara dök upp på pappret allt eftersom, och jag kände för att dela med mig.



Ja, nåväl. Jag känner mig fundersam, och tänker över saker och ting. Jag förstår inte varför vissa människor gör som de gör, eller ens hur en människa kan agera så, men jag antar att de har sina anledningar. Nånstans, om man gräver djupt nog, kan man noga hitta ett litet dammkorn som går att blåsa upp till en hemskhet av Förintelsens proportioner.
Jag vet inte vad jag menar längre. Jag är för trött. Men vi kan inte sova, här i vår varma viloplats. Det är för mycket att tänka på.
För mycket.
Fan vad pretto allt det här ser ut.
Jag skyller på musiken.

Den är vacker, vi lyssnar på "A Warm Place" av Nine Inch Nails. Den får mig att tänka på natten till igår, på Karin.
Jag älskar dig mer än nåt annat i hela världen.

Som sagt, detta var alltså en inblick i mitt förvirrade sinne. Ett smakprov.
Vill ni ha mer finns det antagligen snart biljetter att köpa. Min hjärna skulle passa bra som cirkusnummer - fast det troligaste är nog att ingen riktigt skulle förstå nånting. Men det är väl lika bra.

Over and out.