Sitter just nu och lyssnar på "Requiem for a Tower"-versionen av Clint Mansells "Lux Aeterna", även känd som "Requiem for a Dream" (då den är huvudtemat i filmen). Jag tycker personligen att den är grymt mysig och lugnande, men många verkar visst finna den stressande. Jag kan ju iofs förstå dem, låten (och filmen, såvitt jag förstått) har toner av sorgsen ångest. Men sånt tycker vi om i musik - det är ett bra upplägg för vackra skapelser.

Hur kommer det sig egentligen att människor har en sån fallenhet för att skapa skönhet ur ångest och sorg? Kom det med samma paket som vår fallenhet från att skapa just ångest och sorg? Eller har det utvecklats ur det för att vi inte ska behöva gå runt och må så jävla dåligt hela tiden?
Ja, det vettefan. På tal om det har jag ritat ett par bilder, som jag tyvärr inte kan lägga upp just nu. Som sagt har vi ingen scanner hos far. Kanske kan fota pappret och lägga upp de bilderna, men det får bli imorrn isåfall. Jag är rätt nöjd med dem, som skisser sett. En föreställer en kåpklädd figur med lie som står vid ett stup nära havet i solnedgången, och en bild föreställer en fabrik i ett ökenlandskap. Ja, jag ritar skumma saker när jag har tråkigt.

Fan, jag är aptrött. Ska nog sova snart.

Har listat ut ett fint upplägg till en berättelse jag ska skriva, eventuellt kan ni få några smakprov i sinom tid. Eller så kan jag ju satsa hårt, skriva en lång jävla tegelsten till bok och försöka bli publicerad.
...as if that would happen. *håller mig för skratt*

Jaja, sömn nu. Skoldagen imorrn verkar bli sweet, matte 10.10-11.10, sen är det inget förrän 14.00, då jag ska kolla på film med tyskan. Sweet. Då får jag tid att göra klart och lämna in min film.

Nattinatt.

Umbra Aeterna