Slutsats: Lateralus av Tool och The Downward Spiral av Nine Inch Nails är två av de stördaste och mysigaste skivorna någonsin. We likes.

In da otha noos har Gås fyllt 17, och Ida 16! Grattis på er! I gets away with cheapassery, då min present var gratis (om man bortser från resa och inträde), då jag gav honom ett plektrum som använts live av Johan S. i Amon Amarth. Dock sa han att jag gick mer emotionellt plus än om jag gett honom nåt dyrt, så I win. ;)
Tyvärr hade jag ingen present till Ida pga tids-, fantasi- och penningbrist, men du kommer minsann inte undan så lätt. Du kommer få en present när du minst anar det, som en kniv på posten, eller ett paket i mörkret! [insert maniacal laughter]

---

Black and white are
All I see
In my infancy
Red and yellow then came to be
Reaching out to me
Lets me see

As below, so above and beyond, I imagine
Drawn outside the lines of reason
Push the envelope
Watch it bend

Over-thinking, over-analyzing, separates the body from the mind
Withering my intuition, leaving all these opportunities behind

De första raderna i Tool - Lateralus

---

---

Ja, vad ska vi skriva om nudå? Ska jag kanske köra den där presentationen jag skjutit upp så länge, som jag aldrig riktigt orkat med? Orkar ni det?
You'd better, 'cause I'm toootally interesting, like amahgaawd!

Vad fan ska man skriva här nudå?

"Hej!" är ju en enkel och fin inledning. Och nu känns det som jag håller på att glida iväg in i det eviga testandet av värdelösa hälsningsfraser som slitits sönder mot klyschornas rivjärn.

Nu skiter vi i det där. Jag heter i alla fall William Wiklund, alternativt kan man göra som folkbokföringen och stava det "Viklund". Ingen i släkten gör det.
Jag är snart 17 år gammal, jag går medieprogrammet på Sundsvalls Gymnasium, jag har dreads och jag drar ofta väldigt dåliga skämt. Gärna ordskämt, som därefter repeteras på engelska och tyska, för att flasha med mina språkkunskaper. Jag är snäll och kärleksfull mot de som förtjänar det, men de personer som faller i onåd med mig har inget annat än sarkasm, cynisism och svidande kommentarer att vänta. Eller så bryr jag mig helt enkelt inte, och driver med dem istället. Humor är roligare än hat, det svider mer.
Jag är intresserad av datorer, spel, religion, politik, lingvistik, kvantfysik och existensialistiska frågor. Djupa tankar vistas ofta i mitt huvud, men ofta leder de till att jag drar helt löjliga slutsatser som säkert är helt korrekta, men alldeles för ogrundade för att jag ska acceptera dem.
Jag brinner för konst och musik, jag idkar kreativa aktiviteter av alla de slag. Jag ritar, målar, skulpterar, kodar hemsidor, knåpar tidvis med programmering, jag skriver och spelar musik, jag skriver berättelser och annat smått och gott.
Hur ska jag förklara min personlighet vidare? Det här blir svårt. Jag tror stenhårt på det moraliska system jag satt upp för mig själv, och klassar andra därefter. Jag värdesätter empati, styrka (av alla de slag) och mod hos andra, och även vänlighet, förmågan att alltid gå ett steg längre än vad normen kräver, och så vidare.
Dumhet leder till förakt. Inte dumhet som i "okunnighet, men med en vilja att lära mer", utan snarare den där hemska formen av dumhet som innefattar både okunskap och en fast övertygelse om det egna allvetandet och att andra har fel. Tyvärr har den senare formen ett utbrett fäste i världen.
Nu kan vi ge oss in lite på mitt utseende och min stil. Jag klär mig oftast i svarta eller blå jeans, en bandtröja av varierande slag (alternativt en t-shirt med ett motiv som har en mening). Jag bär allt som oftast militärkängor, men äger även ett par svarta Converse och ett par bruna Osiris-skor som lagats med ejtejp. Gul eltejp. Som sagt pryds mitt huvud av dreadlocks, och utomhus bär jag ofta en beige trenchcoat.
Då har vi tagit lite sånt. Men som ni kanske misstänkt är jag en lite mer komplex varelse än sådär. Jag är av åsikten att alla upplevelser är erfarenheter, och alla erfarenheter väger in i formandet av en personlighet. Min personlighet är såklart präglad av min uppväxt och fostran av mina föräldrar som tror starkt på jämlikhet för alla, och är ganska vänstervridna politiskt. Far är engagerad i Amnesty, etc.
En annan större händelse i mitt liv skedde året 2002, i januari om jag inte missminner mig. Detta var en händelse som kommit att prägla mitt liv starkt och konstant sedan den stunden. Det jag talar om var en stor tragedi, som omvälvde mitt och min familjs liv enormt. Det var en sån där sak som man ser på TV, och tänker att "Det där kan aldrig hända oss!" om. Det var en händelse så omvälvande att vi numer talar om tiden "före" och tiden "efter" sagda händelse.
Och händelsen i fråga är Branden.
Ja, historien ville te sig som så att en natt började det brinna i vårt hus. Brandkåren misstänkte att det var ett strykjärn som någon glömt ikopplat. Alla i familjen lyckades ta sig ut oskadda, utom jag. Pappa sov på soffan den natten, och mamma och lillebror sov i mammas och pappas säng. Mamma vaknade av eldens dån och det fladdrande ljuset från hallen, samt röken. Hon slängde sig upp och slog igen dörren, vilket nog var något som räddade hennes och min brors liv.
Pappa vaknade också av branden, eftersom det brann i hallen mellan mitt och mina föräldrars rum, och vardagsrummet där pappa sov ligger i direkt anslutning till hallen. Han skyndade sig ut, och hann precis i tid för att ta emot min bror, som mamma hjälpte ut genom fönstret. En av få saker han minns från den natten är att han tyckte det var konstigt att han fick stå barfota i snön.
Efter att ha hjälpt mamma och lillebror skyndade sig pappa vidare till mitt fönster, som han slog in med en knytnäve. Jag minns att han ropade, och att jag satt med ryggen mot ett element och med en kudde tryckt mot ansiktet. Jag minns röken, doften av bränt kött i näsan som jag fortfarande känner då och då, och eldens dånande och det ljusa helvetiska flammandet genom den mörka röken. Jag ropade tillbaka, och han sa åt mig att ställa mig upp och klättra ut genom fönstret, vilket jag så även gjorde. På vägen ut genom fönstret lyckades jag trycka armen mot antennen som stod på min TV, och låret mot en uppstickande glasbit som var kvar av fönsterrutan. De två ärren har jag kvar än idag. Pappa hjälpte mig ut, och tog mig till grannen där jag minns att jag fick spola händerna i iskallt vatten. Smärtan var outhärdlig.
Efter det minns jag inte så mycket. Jag minns att jag fick åka ambulans, men allt efter att jag lastades in i ambulansen är svart. Mestadels pga medicinerna jag fick.
Anyhow fick jag ligga på sjukhus i tre veckor, varav två spenderades nedsövd i respirator på IVA (Intensivvårdsavdelningen). Att vara nedsövd i två veckor är inte en trevlig upplevelse. Det var inte det för mig i alla fall. Jag fick stå ut med två veckors konstanta mardrömmar som inte gick att vakna från. Tioprocentiga brännskador, mestadels invärtes. Har dock fortfarande ärr på händer, hela ansiktet och en del andra ställen.


Ja, då vet ni det om mig. Orkar just nu inte skriva mer, men nu vet ni mer än de flesta om en av de största vändpunkterna i mitt liv, och en del annat om mig också.

Cheers!